Att springa för livet i en tävling utan mål

I lördags natt..

Jag slår upp ögonen hastigt, redan innan jag har öppnat dom så vet jag. Jag har somnat. Igen. Förra veckan har varit helt hopplöst, jag har somnat flera kvällar när jag lagt Erik. Vissa gånger har jag vaknat innan midnatt. Den här gången har jag sovit till kl 2.. Det dåliga samvetet sköljer över mig som en iskall våg.. disken, hundarna, tvätten, tvn som stod på, tänder som inte borstats, saker som skulle göras..

Jag försöker få det dåliga samvetet att sjunka undan genom att upprepa mantrat “somnar man så lätt, då behöver man sova”.. jag inser i samma veva att min plan om att diska och skriva blogginlägg gått i stöpet och det dåliga samvetet övergår i ilska. Tror jag verkligen att jag kommer lyckas med något här i livet om jag håller på så här. Att jag aldrig kan göra saker rätt! Här ligger jag och sover medan andra människor gör något som är roligare, viktigare och mer produktivt än vad jag gör. Genast känner jag mig som en förlorare, som att jag hamnat på efterkälken redan från start i en tävling jag inte visste att jag var med i. Och jag vet inte ens var målet är!

Förut blev jag trött av bara tanken. Tanken på att mitt liv mäts med andras. Att antalet inlägg, bilder, followers och likes på något sätt är ett mått på hur lyckad och lycklig man är. Att man känner att tävlingen aldrig tar slut, aldrig står still. Jag visste inte var man hittar kraft till att springa ett race som aldrig tar slut, där man aldrig tillåts att vila.. Jag trodde att jag var tvungen att springa med i alla tävlingar. Ha finast hemma, vara mest vältränad, bäst mamma, hinna med mest äventyr, ha snyggast kläder, resa mest, fota bäst bilder och ha roligast jobb. Men jag har insett att livet inte fungerar så. Jag har blivit bättre på att sluta jämföra mig själv med andra. Idag försöker jag göra det jag vill, för min egen skull. Men det är en ständig kamp om närvaro, att påminna mig själv om att ingen annan får bestämma vilka tävlingar jag ska vara med i. Det är lätt att tappa fokus när man scrollar genom fantastiska inrednings, rese- och träningskonton på instagram, pinterest, facebook och allt vad det kan vara. Medan blicken är djupt försjunken i skärmen och omvärlden bara är ett stilla brus så byggs den upp.. stressen. Det känns som att alla de vackra inredningsbilderna, snygga resefotona och de vältränade kropparna och människor med perfekta liv står på sidan om mig i startfållan och hånler och är redo att springa förbi mig i en tävling som handlar om livet. Sen tittar jag upp, ansiktena skingras och stressen lägger sig. Det är inte på riktigt. Jag behöver inte tävla.

Jag har lärt mig att inte blir stressad, att mitt liv inte mäts och värdesätts efter det som finns på sociala medier. Men sen kommer det stunder när jag glömmer av mig, i natt när jag vaknade upp efter att ha somnat var en sådan stund. Då känner jag för en kort stund att jag måste producera mer, vara bättre. Att jag inte räcker till.

Tack och lov sköljer de tankarna av mig fort. Innan jag klev upp ur sängen den natten och var på väg ner för att borsta tänderna, så gladdes jag över min tupplur.. disken och blogginlägget blev förvisso inte av men jag sov fantastiskt gott bredvid min älskade Erik. Det är något som jag inte kan njuta av för evigt, att få ligga och sova med näsan inborrad i Eriks ljusa hår, få höra hans andetag och känna värmen av hans lilla kropp bredvid min.. Jag är övertygad om att det var det absolut bästa jag kunde göra en lördagskväll. Jag tänker att det är precis just de stunderna av total oplanerad avslappning som gör att man orkar med allt det andra i livet. Både med och motgångar.

Många av er som läser kanske inte alls känner igen er i det jag skriver, ni kan sluta läsa nu. Men för er andra, som varit och är som jag, vill jag bara säga en sak. Ge dig själv lite utrymme att andas. Du är bra som du är. Oavsett om du sover, festar, tvättar, tränar eller gör tusen andra saker en lördagskväll. Livet är inte en tävling, gör det DU vill. Gläds åt dina val, lär dig av dina misstag, älta inte, stressa inte.

NJUT av livet. Varje dag ❤

2 Replies to “Att springa för livet i en tävling utan mål”

  1. Heja Amanda, självklart skall man njuta av livet som är här och nu, för den stunden kommer aldrig tillbaka. Jag struntar i om jag har damm i hörnen (eller hundhår efter 4 hundar 😉 ) för det bevisar att jag gjort ngt som är roligare 😊
    Istället för och vara hemma en helg och städa och tvätta drar jag till stugan och spenderar mina dagar i naturen.
    Det bästa jag gjort var och byta jobb för snart fyra år sedan, ångrar inte en sekund det jobb jag har idag 😊 Har läst dina blogginlägg och som jag sagt tidigare, du är så himla klok Amanda 😊 <3

  2. A, du fångar det jag själv har tänkt på, eller irriterat mig över, haha. Hur det ska tävlas om statistik, hur många följare man har på Insta och så vidare, men jag skiter i det där nu och njuter av mitt liv. Det är ju ändå det som är viktigast 😊

Leave a Reply